Swiss around in 144 hours

In October 2018 we went on our yearly study trip to Switzerland along with our third year Architecture and Engineering students. Here follows (in Swedish) an attempt by Alexander to describe the journey, some of his impressions and a reflection on the study trip as a tool.

Schweiz runt på 144 timmar

Vi reste i Schweiz i ett större antal minibussar, autonoma enheter förenade via klockslag och tillhörande koordinater för gemensamma stopp.

Söndag

Resan började en dimmig söndagmorgon på ett torg i Basel. Herzog de Meuron (H&dM) har sitt kontor här. Deras arkitektur utmärks av enkla volymer, obearbetade material och repetition, vilket var tydligt i alla besök under dagen. I Museum der Kulturen har H&dM gjort ett befintligt museeum två våningar högre genom att dels gräva ut och terrassera gården så att entrén kunde förläggas i källaren, dels ersatta taket med en utkragande volym vars siluett liknar ett alplandskap. Vi klurade en hel del på hur stommen för den nya våningen bär. Apartment building har fasadluckor vars material och mönster inspirerats av gatubrunnarna av gjuten metall som finns i Basel. Fasaden på REHAB består av billiga enkla runda trästavar som genom en elegant genomskinlig länk bildar ett mycket genomarbetat intryck. Schaulager har en fasad av prefabricerad blästrad betong. Den uppfattas som någon slags packad lera som de egentligen ville använda och fick tillåtelse till först i RICOLA. Dagen avslutades i solnedgången vid en bensinmack längs med en motorväg för att studera ett av Heinz Isler välkända betongskal.

Måndag

Schweiz har något som kan översättas som fackhögskola, en slags högskola för praktiska ämnen till skillnad från universitet som fokuserar på teoretiska ämnen. I Biel finns en sådan för träkonstruktion och träförädling. Där arbetar man just nu med utveckling av limträ gjort på bokträ, ett trädslag som växer i stora mängder i Schweiz men som det inte finns något storskalig användning för varför skogarna inte vårdas och värderas. Därefter besökte vi universitetet EPFL i Laussanne och tittade på Under One Roof, Rolex Learning Centre samt träffade forskarna på IBOIS. IBOIS studerar avancerade träkonstruktioner och har under de senaste åren arbetat med att undersöka kopplingar mellan träelement helt utan metall och lim. Istället förlitar man sig på att kopplingen monteras på ett förutbestämt sätt med bara en frihetsgrad som aldrig aktiveras av de krafter som verkar på kopplingen. De har testat detta i Vidy Theatre som fått sin form som ett resultat av hur KL-träskivorna sammanfogades som ett gigantiskt pussel.

Sist på dagen ett besök vid Villa Le Lac från 1923 invid Genevesjön. Huset var det andra som Le Courbusier, pionjär inom modernistisk arkitektur, ritade till sina föräldrar. Det första var stort, omodernt och hade ett undermåligt uppvärmningssystem. Föräldrarna hamnade i ekonomisk nöd och var tvungna att sälja huset och flytta till något mindre. Le Courbusier var fast besluten att inte göra om sina misstag från första huset och skapade ett modernt hus på 63 kvadratmeter. Enligt Le Courbusier definierades modern arkitektur av fem element: pyloner, takterrass, fri plan, fönsterband och fri fasad. I huset finns flera av dessa. Det platta taket fungerar som en terrass, en slags förlängning av det lilla hemmet och trädgården. Längs hela södra långfasaden löper ett fönsterband som ger fantastisk utblick över alperna på andra sidan sjön och samtidigt gott om ljus i alla rum. Den fria planen gör sig påmind genom avsaknaden av fysiska rumsgränser, endast kök, toalett och förråd är förlagda i separata rum. Resten av huset består av ett enda rum försett med alkover för badkar, säng och soffa. Huset är ritat med omsorg för material och detaljer och med stor förståelse för hur det ska användas. Katten har exempelvis fått en hylla på muren mot grannen där den kan lapa sol och hunden en trappa upp till ett gallerförsett hål i muren mot vägen så att den kunde få utlopp för sitt glädjeämne: att skälla på brevbäraren.

Tisdag

Med Stimmhorn på hög volym i bilen följde vi sedan Rhône uppströms från Genevesjön. Första stoppet var vid Pont du Gueuroz. Betongbron stod färdig 1934 och var under 29 år den högsta bron i Europa. Den har ett spann på 168 m och konstruerades av Alexander Sarrasin, en pionjär inom stora betongkonstruktioner. Brobanan har formen av ett tråg och fungerar som en kontinuerlig balk och sprider ut lasten på pelarna som står på bågen. 1994 byggdes en ny bro bredvid och den gamla fungerar idag som gångbro.

En annan Schweizisk broingenjör var Christian Menn som konstruerat ett stort antal broar, bland annat Ganterbrücke. Genom sin S-form hanterar Menn problematiken med temperaturutvidgningar eftersom bron genom sin form kan fungera som en fjäder och tar därmed, till skillnad mot raka broar, inte spjärn mot omgivningen. På grund av den svängda geometrin faller dock snedkablarna in mot körbanan, något som Menn löste genom att tvinga ut kablarna genom att gjuta in dom i betong. Brobanan bärs genom tre primära verkningssätt. Närmast pylonerna konsolar brobanan ut. Därefter kommer ett avsnitt som är kontinuerligt stöttat av snedkablar ingjutna i betong. Mitten av brobanan är fritt upplagt på ytterkanten av den ingjutna delen.

25 år efter Ganterbrücke fick Menn möjlighet att bygga en ny svängd bro i Sunniberg. I plan kan man betrakta bron som en fast inspänd cirkelbåge på fjädrande upplag. Upplagens styvhet bestäms av pylonernas styvhet vinkelrätt körbanan. Problematiken med infallande kablar över brobanan löste Menn denna gång genom att låta pylonerna luta utåt i den övre delen.

SUNNIBERG BRÜCKE
SUNNIBERG BRÜCKE
(Christian Menn, 2005)
Klosters, 46°53’14.12″N, 9°51’16.66″O

Sist på dagen ett stopp vid Peter Zumthors pilgrimskapell, en vacker träbyggnad med planform likt en avlång droppe klädd med träspån. Mellan fasad och tak finns ett fönsterband som löper runt hela byggnaden. Taket har en böjd ås som tar spjärn mot ett dragband som löper ovan fönsterbandet. Dragbandet fungerar som mothåll för horisontalkrafterna i ändarna på takbjälkarna. Sammantaget gör det att taket fungerar som ett skal snarare än som ett antal takstolar.

Onsdag

Fler broar. Först två av Robert Maillart. Salginatoble, som finns med på UNESCO:s världsarvslista, är en treledsbåge. Respektive bågdel är U-formad vars liv är högst vid brons fjärdedelspunkt. Bron jämfördes med den något tidigare bron i Valtschiel vars båge är tvåledad och jämntjock.

Därefter den något mer samtida Traversina Steg, en trappliknande gångbro längs med en vandringsled. Bron ter sig vara en hängbro, men fungerar i själva verket som en upp-och-nedvänd tryckbåge. Kablarna lyfter upp träbågen som tar spjärn mot bergssidorna och blir därmed tryckt. Last bärs därmed primärt genom ett avlastat tryck. Hängkablarna är vinklade och bildar därmed ett slags fackverk som kan sprida förrädiska punktlaster i sidled så att de ter sig mer som snälla utbredda laster. Bron är den andra på ungefär samma plats av Jürg Conzett. Den första bestod av ett U-format tvärsnitt i vilket man gick. Tvärsnittet bildade en balk och var underspänd med ett vajersystem som följde formen för momentdiagrammet för en fritt upplagd balk. Bron var designad att vara mycket lätt för att kunna lyftas på plats i ett stycke med hjälp av en helikopter. Bron förstördes i ett stenras.

Där efter ett besök i byn Vrin där arkitekten Gion Caminada har kontor. En mycket vacker avlägsen liten by full med gamla träbyggnader och ett och annat insprängt tillskott. Bland annat gymnastiksalen på den numera nedlagda byskolan. Caminada ritade den tillsammans med Conzett som lånade idén för takstolen från en takkonstruktion av Maillart.

Övergången mellan onsdag och torsdag spenderades i tysthet i olika bassänger på spa i Vals. Badet ritades av Peter Zumthor som ett tillägg till ett hotell i byn.

Torsdag

Innan vi lämnade Vals kollade vi in Dorf brücke. En sten-betonghybrid där stenar staplats likt en solfjäder och som, genom spännkablar i den underliggande betongplattan, kläms samman. Mötet mellan sten och betong sker genom ett antal kilar som gör att tryck i stenarna kan överföras till betongens dragband kontinuerligt och inte bara i ändarna.

Strax utanför Vals ligger Glenner brücke vars bärverk är en kombination av betong i brobanan och trästrävor därunder. Brobanan kragar ut kraftigt över träkonstruktionen och skyddar den från väta. I mötet mellan strävor finns murbruk som suger ut fukt från ändträet.

Tredje stoppet var ytterligare en bro: Tamina brücke. En osymetrisk bågbro där pelarna som kopplar samman brobanan med bågen är radiellt orienterade och ledade i båda ändarna. Undantaget är de yttersta pelarna från vilka brobanan konsolar ut.

Sist på dagen ett stopp på Zeughaus i Teufen. Huset huserar ett museum om Grubenmann, en familj timmermästare som verkade i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Familjens specialitet var stora spännvidder och de konstruerade dåtidens längsta broar och takstolar.

Fredag

Sista dagen spenderades på ETH i Zürich. Vi fick en visning av byggnaden som arkitekturinstitutionen sitter i. De har en stor hall där de undersöker hur fullskalig konstruktion med hjälp av robotar kan fungera. Taket på byggnaden har ett speciellt uttryck och var i sig ett undersökande i hur regler, automatisering och optimering kunde sammanvävas med en CNC-styrd produktion.

På väg till nästa byggnad på ETH gick vi förbi en väldigt stor maskin som kan krossa betongblock med hjälp av 100 hydrauliska cylindrar. Sista byggnaden var en tvåvåningsbyggnad med en efterspänd träram som stomme. Limträpelare i ask och balkar med ask och furu sammanfogades genom det tryck som uppstod på grund av efterspänningen. Således kunde metall undvikas i alla förband och byggnaden har ett segt verkningssätt i händelse av jordbävning.

Studieresan som verktyg

Många har skrivit om resan som företeelse. Karin Boyes dikt “i rörelse” är välkänd för många, vars poäng är att det är själva resan som är det värdefulla, inte målet. Claudio Magris reflekterade att resa i grunden är ett återvändande som lär oss se på vårt hem på ett friare och mer poetiskt vis.

Vi kan genom text och bild i fantasin resa till platser runt om i hela världen (som i den här texten). På så sätt kan vi bygga upp en repertoar av referenser från hela världen vi kan använda i vårt arbete med att vårda och utveckla den byggnad miljön. Men vissa aspekter, som är oerhört viktiga för helheten, är omöjliga att förstå utan att själv uppleva dem. Ett materials taktila struktur, akustiken, dofterna, smakerna, väder och vind och inte minst människors interaktion med det byggda och varandra går inte att helt förstå utan att själv uppleva platsen med alla sinnen.

Troligen är det detta som är den underliggande förklaringen till varför studieresan är ett viktigt verktyg för oss som arbetar med den byggda miljön. Vi reser, upplever och återvänder sedan hem med nya erfarenheter och perspektiv att använda i vår strävan göra vår omvärld lite bättre. Våra tillägg kommer, om vi gör rätt, överleva oss själva och därmed påverka vardagen för många generationer människor.